• Chiharu Shiota
    Everywhere, 2018

  • Chiharu Shiota
    Relationality, 2018

  • Katarina Löfsröm
    Open Source (Cinomatoscope), 2018

  • Poul Gernes
    Pyramide, 2018

  • Hannelie Coetzee
    Ou sog tussen bome Old sow between the trees, 2015

  • Marianne Lindberg De Geer
    And the Wind Cries Mary, 2017

  • Melissa Martin
    Dining Room, 2006

  • Molly Haslund
    Three Double Wall Bars for minimal movements Coordination Model 6, 2014

  • Pal Svensson
    Sprungen ur, 1996

  • Robert Wilson
    A House for Edwin Denby, 2000

  • Yoko Ono
    Wish Trees for Wanås, 1996 - 2011

  • Chiharu Shiota
    Everywhere, 2018

  • Chiharu Shiota
    Relationality, 2018

  • Katarina Löfsröm
    Open Source (Cinomatoscope), 2018

  • Poul Gernes
    Pyramide, 2018

  • Hannelie Coetzee
    Ou sog tussen bome Old sow between the trees, 2015

  • Marianne Lindberg De Geer
    And the Wind Cries Mary, 2017

  • Melissa Martin
    Dining Room, 2006

  • Molly Haslund
    Three Double Wall Bars for minimal movements Coordination Model 6, 2014

  • Pal Svensson
    Sprungen ur, 1996

  • Robert Wilson
    A House for Edwin Denby, 2000

  • Yoko Ono
    Wish Trees for Wanås, 1996 - 2011

  • Chiharu Shiota
    Everywhere, 2018

  • Chiharu Shiota
    Relationality, 2018

  • Katarina Löfsröm
    Open Source (Cinomatoscope), 2018

  • Poul Gernes
    Pyramide, 2018

  • Hannelie Coetzee
    Ou sog tussen bome Old sow between the trees, 2015

  • Marianne Lindberg De Geer
    And the Wind Cries Mary, 2017

  • Melissa Martin
    Dining Room, 2006

  • Molly Haslund
    Three Double Wall Bars for minimal movements Coordination Model 6, 2014

  • Pal Svensson
    Sprungen ur, 1996

  • Robert Wilson
    A House for Edwin Denby, 2000

  • Yoko Ono
    Wish Trees for Wanås, 1996 - 2011

  • Chiharu Shiota
    Everywhere, 2018

  • Chiharu Shiota
    Relationality, 2018

  • Katarina Löfsröm
    Open Source (Cinomatoscope), 2018

  • Poul Gernes
    Pyramide, 2018

  • Hannelie Coetzee
    Ou sog tussen bome Old sow between the trees, 2015

  • Marianne Lindberg De Geer
    And the Wind Cries Mary, 2017

  • Melissa Martin
    Dining Room, 2006

  • Molly Haslund
    Three Double Wall Bars for minimal movements Coordination Model 6, 2014

  • Pal Svensson
    Sprungen ur, 1996

  • Robert Wilson
    A House for Edwin Denby, 2000

  • Yoko Ono
    Wish Trees for Wanås, 1996 - 2011

Konst 2018

Chiharu Shiota

Vernissage Söndag 6 maj, 2018
Utställningsperiod 6 maj – 4 november, 2018
Curatorer Elisabeth Millqvist och Mattias Givell

Chiharu Shiota väver installationer med tråd likt skulpturala teckningar. Med tråden och linjen som utgångspunkt utvecklar hon en skulptur i ett nytt material för Wanås Konst. I sitt konstnärskap återkommer hon till en känsla av rotlöshet, på Wanås placerar hon husformer, symbolen för hem, i centrum. Utställningen sammanfaller med en presentation av Chiharu Shiota på Göteborgs konstmuseum. Gemensamt erbjuder de båda platserna en unik möjlighet att få inblick i ett uppmärksammat konstnärskap.

Vid tjugoett års ålder sökte sig den japanska konstnären Chiharu Shiota för första gången utomlands. Då studerade hon måleri vid Kyoto Seika University, men hade börjat känna sig begränsad av papper, duk och färg. Hon ville finna ett nytt uttryck. Först gick färden till School of Art i Canberra, där Shiota sökte sig mot performancekonsten för att kunna frigöra sig från måleriet. I den nya, tillåtande omgivningen upptäckte och utforskade hon även trådens uttrycksmöjligheter.

Efter att ha återvänt till Japan för att slutföra sina studier begav sig Chiharu Shiota 1997 till Tyskland. Efter murens fall och Tysklands återförening tycktes landet fungera som en magnet på nyskapande konstnärer från hela världen. I två år studerade Shiota för Marina Abramović vid Hochschule für Bildende Künste i Braunschweig innan hon slog sig ner i Berlin, där hon har bott sedan dess.

Femton år tidigare hade den unga, blivande författaren Yoko Tawada flyttat till Tyskland från Japan. Efter studier i Hamburg bosatte hon sig i Berlin, där hon arbetade på förlag och samtidigt började skriva. Det är lätt att se likheter mellan dessa båda kreativa storheter: Tawada sökte liksom Shiota efter en röst, ett eget uttryck, och valde att inte leta sig fram till det i sitt hemland. Vad berodde det på?

En starkt bidragande orsak var troligtvis Japans slutenhet och japanernas krampaktiga kvarhållande vid begreppet ”japanskhet”. Under en lång period – med kulmen under sakokuperioden (1633–1853) då landet var isolerat från omvärlden – har japanerna utvecklat en stark ö-mentalitet som lever kvar än idag. Det visar sig inte minst i det japanska språkets medvetna vaghet och ovilja att definiera. Övertydlighet ses som verbal klumpighet, närmast en vulgaritet: en sann japan ska förstå budskap utan understrykningar.

I Japan omhuldas den nationella myten att bara en japan kan förstå en annan japan. Följaktligen borde detta innebära att en europé aldrig kan förstå en japan och vice versa. För en författare eller konstnär måste detta te sig som en intressant utmaning: Hur långt bär min röst, mitt uttryck, i ett främmande land? Att undersöka detta fullt ut kräver att man bryter upp och slår sig ner på en annan geografisk plats. Båda fann snart nya sätt att uttrycka sig på i det nya hemlandet: Yoko Tawada började skriva på tyska, Chiharu Shiota bytte penseln och färgen mot tråd. Och deras nya röster bar. 

Att flytta till ett främmande land – och åter bli ett oskrivet blad – innebär en obegränsad kreativ frihet. Men frihetens pris är rotlösheten. Yoko Tawadas prosa och poesi cirklar kring språkets begränsning och outsiderns perspektiv på tillvaron medan det för Chiharu Shiota är förlust och minne som står i centrum. Alla nya anknytningar innebär delvis en förlust av de tidigare: därför blir minnen viktiga, eftersom vi är summan av våra upplevelser. Chiharu Shiota tar fasta på detta i sina verk och gör därför bruk av använda föremål, saker med en historia, i sina installationer: gamla skor, nötta resväskor, slitna klänningar. Det är föremål som har förlorat sin funktion, sin anknytning till världen, som konstnären fäster sina trådar vid och på så vis återanknyter. Inför Venedigbiennalen 2015 bad Shiota människor över hela världen att skicka henne nycklar de inte använde – och fick in 180 000 stycken. Hon använde dem i installationen The Key in the Hand, där tusentals nycklar hängde i blodröda trådar över två åldriga, väderbitna roddbåtar. Båtarna såg ut som två stiliserade, kupade händer färdiga att fånga upp nycklarna. Så många nycklar, så många berättelser, så många liv.

Shiota använder sig medvetet av svarta, vita och röda garn- eller metalltrådar som hon kombinerar med sina föremåls färger. Som i många andra länder är svart sorgens färg i Japan, rött signalerar starka känslor och vitt oskuld och renhet. Men när rött och vitt används tillsammans anses de vara lyckobringande färger medan en kombination av svart och vitt signalerar sorg. Trådarna ersätter penselns dans över pappret: de bildar en längtans och minnets kalligrafi överförd i tredimensionell form, där mårdhårspenselns streck förvandlats till trådar.

I Japan har tråden en stark symbolisk innebörd som konstnären gör fullt bruk av. Tråden signalerar en intressant dualitet: både anknytning/förankring och transition, övergången till något nytt. Därför äter japanerna av tradition toshikoshi-soba, ”årsövergångsnudlar” på nyårsafton: i den ena änden sägs det gamla året finnas, i den andra änden det nya.

I likhet med många andra östasiatiska folk talar japaner också om en ”ödets röda tråd” som gudarna knyter om anklar – eller lillfingrar – på människor som är förutbestämda att möta varandra eller hjälpa varandra i livet. Denna ödets tråd må trassla sig eller rullas ut långt, men de människor som är förbundna med varandra kommer förr eller senare ändå att spela en stor roll i varandras liv.

När Chiharu Shiota slog sig ner i Tyskland var det för att hitta nya uttryckssätt, men i likhet med Yoko Tawada skapar hon i mellanrummet mellan två kulturer och lutar sig mot bägge. Båda utforskar de sina rötter, men också uppbrottets konsekvenser – rotlösheten.

I de två konstverk Chiharu Shiota visar på Wanås – Everywhere och Relationality – spelar husformer en central roll. Ordet ”hus” på japanska, ie, är mångdimensionellt och laddat. Det står dels för ”fysisk byggnad”, men också för ”familj”. Den dualiteten är ett arv från bondesamhället när familjetillhörighet utgick från medlemmarna i hushållet på en gård. I Japan, som räknas som ett gruppsamhälle, är den minsta enheten familjen och inte individen. Att höra till en familj är därför viktigt, det är en individs förankring i samhället. Omtanke om familjen går i första hand, individens önskningar i andra och familjerelationer påverkar ständigt ens individuella livsval. Att fjärma sig ifrån eller bryta sig loss ur en familj innebär frihet, men också förlust av en stor del av ens identitet. Vem är man när man står utanför gemenskapen?

Chiharu Shiotas verk har en brännande aktualitet i vår tid när så många människor i världen går i påtvingad eller självvald exil. I en tid när så många av oss känner sig rotlösa, förankrar hon oss i tillvaron med minnenas och drömmarnas trådar och visar att de strävar mot framtiden.

– Yukiko Duke


Chiharu Shiota. Foto Wanås Konst. 

Chiharu Shiota (född 1972, verksam i Berlin) är en japansk performance- och installationskonstnär. Genom storskaliga installationer med röda, svarta och vita trådar utforskar hon minnen, känslor och mänskliga relationer. I långlogen på Wanås visar hon Everywhere, som ställdes ut för första gången 2016 i Melbourne med titeln The Home Within. Verket föreställer tre husformer av metall inlindade i rött garn, placerade efter varandra. I parken visar hon Relationality som också föreställer ett hus, men som är fäst vid en gestalt. Konstverket är det första hon gjort helt av metalltråd. 2015 representerade hon Japan på Venedigbiennalen, och hon har ställt ut omfattande internationellt, bl.a. på National Museum of Art i Osaka (2008), La Maison Rouge i Paris (2011), Haunch of Venison i New York (2012), Yorkshire Sculpture Park (2018) och Göteborgs konstmuseum (2018). Förutom att göra installationer samarbetar hon frekvent med koreografer och kompositörer för operor, konserter och dansprojekt.