• Dan Graham
    Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Antony Gormley
    Together and Apart, 1998

  • Henrik Håkansson
    The Reserve (001), 2009

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Dan Graham
    Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Antony Gormley
    Together and Apart, 1998

  • Henrik Håkansson
    The Reserve (001), 2009

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Dan Graham
    Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Antony Gormley
    Together and Apart, 1998

  • Henrik Håkansson
    The Reserve (001), 2009

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Dan Graham
    Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Antony Gormley
    Together and Apart, 1998

  • Henrik Håkansson
    The Reserve (001), 2009

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

Marianne Lindberg De Geer


Marianne Lindberg De Geer
(Född/Born 1946, verksam i/works in Stockholm)
Jag tänker på mig själv – Wanås 2003/I am Thinking About Myself – Wanås 2003, 2003
Ljudfil, högtalare/Audio file, loudspeaker

For English please scroll down

Rop efter mamma och pappa hörs från dolda högtalare i träden i ett stort område av parken. De är såväl lågmälda och ängsliga som uppfodrande och högljudda. Marianne Lindberg De Geers ljudinstallation Jag tänker på mig själv – Wanås 2003 förändrar upplevelsen av omgivningen. Ljuden förvånar, skrämmer och förbryllar. Verket kan betraktas som en mängd porträtt, där de unika rösterna utgör gestaltningen av personerna som avbildas. ”En installation om det omöjliga med att vara barn”, kommenterar hon själv verket. Föräldraskap och de ömsesidigt starka banden mellan föräldrar och barn är centralt i hennes konstnärskap. Hon har skapat svarta gravstenar med inskriptioner som blir till absurda hälsningar – en av dem lyder ”Ring hem mamma”.

Marianne Lindberg De Geer debuterade som konstnär vid 40 års ålder och med utgångspunkt i vardagen utforskar hon familjen, konstvärlden och andra sociala sammanhang. Flera av hennes verk har titeln Jag tänker på mig själv, som också förekommer som titel på utställningar, en teateruppsättning och en bok. En av hennes mer välkända skulpturer med samma titel porträtterar två kroppar, en överviktig och en anorektisk, stående mitt emot varandra. Båda kropparna bär Lindberg De Geers ansikte. I andra verk utgår hon från välkända konstverk, reklambilder och bilder av sina egna familjemedlemmar och ersätter ansiktena med sitt eget. Som en klippdocka iklär hon sig olika identiteter och undersöker sig själv, relationer, makt och ideal.

>>>

Calls for Mommy and Daddy are heard from hidden speakers in the trees in a large area of the park. Some are quiet and anxious, others are commanding and loud. Marianne Lindberg De Geer’s sound installation I am Thinking About Myself – Wanås 2003 transforms the visitors’ experience of their surroundings. The sound confuses, scares, and disturbs. The work can be seen as a multitude of portraits in which the unique voices constitute the image of the people who are depicted. “An installation about the impossibility of being a child,” says the artist of her work. Parenthood and the mutually strong bond between parents and children are central to her oeuvre. She has also created black gravestones with inscriptions that become absurd greetings—one of them says, “Call home, Mom.”

Marianne Lindberg De Geer had her artistic debut when she was 40 years old, and with her starting point in the mundane, she examines the family, the art world, and other social contexts. Several of her works bear the title I am Thinking About Myself, which also appears as a title of exhibitions, a theatre production, and a book. One of her more well-known sculptures with the same title portrays two bodies, one overweight and one anorexic, standing facing each other. Both bodies feature the face of Lindberg De Geer. In other works, she starts with well-known artworks, advertisements, and photographs of her own family members, and replaces their faces with her own. Like a paper doll, she tries on different identities and thereby investigates herself, relationships, power, and ideals.