• Beatrice Alemagna
    Vi går till parken, 2019

  • Martin Jacobson
    Katedralen, 2018

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Katarina Löfström
    Open Source, 2018

  • Malin Holmberg
    I will stop loving you, 2010

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Beatrice Alemagna
    Vi går till parken, 2019

  • Martin Jacobson
    Katedralen, 2018

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Katarina Löfström
    Open Source, 2018

  • Malin Holmberg
    I will stop loving you, 2010

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Beatrice Alemagna
    Vi går till parken, 2019

  • Martin Jacobson
    Katedralen, 2018

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Katarina Löfström
    Open Source, 2018

  • Malin Holmberg
    I will stop loving you, 2010

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Beatrice Alemagna
    Vi går till parken, 2019

  • Martin Jacobson
    Katedralen, 2018

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Katarina Löfström
    Open Source, 2018

  • Malin Holmberg
    I will stop loving you, 2010

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

Esther Shalev-Gerz


Esther Shalev-Gerz
(Född/Born 1948, verksam i/works in Paris)
Les Inséparables, 2000–2008
Klocka med dubbel urtavla/Double-faced clock
183 x 296 x 35 cm
Med stöd från/With support from Westerstrand Urfabrik

For English please scroll down

När Esther Shalev-Gerz bjöds in till Wanås för att göra ett nytt verk till 2008 års utställning Förlust inspirerades hon av en vällingklocka från 1756, som under sekler ringde för att meddela gårdens arbetare när det var dags för arbete, bön eller måltid. Hon valde att fortsätta denna klocktradition genom Les Inséparables, en tre meter bred fasadklocka på Konsthallen med två sammanväxta urtavlor. ”Visarna går åt olika håll, och rör nästan vid varandra i det gemensamma fältet på mitten. Just detta fält är det mest spännande, området mitt emellan. Det är där verkligheten kan förändras. Och det är där, precis som i fantasin och sagan, som tiden inte finns…”, menar Shalev-Gerz. Den dubbla klockan skapar en tid som går bakåt, framåt och möts i nuet.

Shalev-Gerz har sedan 1980-talet undersökt hur minnen och kollektiva identiteter konstrueras i relation till tid och historia. Ett av hennes mest uppmärksammade verk skapade hon 1986 tillsammans med Jochen Gerz i Hamburg. Verket bestod av en tolv meter hög, blyklädd aluminiumpelare. Besökarna uppmanades att signera pelaren i ett upprop mot fascism. När ytan var täckt av namn sänktes pelaren ned för att ge besökarna nytt utrymme att skriva på. Efter sju år var pelaren helt täckt av meddelanden och därmed också helt nedsänkt i marken. Genom att låta pelaren försvinna ville konstnärerna lyfta fram att ett minnesmärke aldrig kan ha en reell funktion, bara en symbolisk. Genom att successivt låta pelaren bli ett minne ville de påminna om att det är bara människors verkliga agerande som kan motarbeta det som är fel i samhället.

>>>

When Esther Shalev-Gerz was invited to Wanås to create a new work for the 2008 exhibition Loss, she was inspired by the farmyard bell from 1756, which for centuries rang to tell the farm’s workers when it was time to work, pray, or eat. She chose to continue this tradition through Les Inséparables, a three-metre-wide clock on the façade of the Art Gallery, featuring two intertwined clock faces. “The hands move in different directions and almost touch in the common area in the middle. This area is the most exciting, the space in-between. This is where reality can be changed. And this is where, just like in our imaginations and fairytales, time doesn’t exist…,” says Shalev-Gerz. The double clock creates a temporal structure that runs both backward and forward, meeting in the now.

Since the 1980s, Shalev-Gerz has explored how memory and collective identities are constructed in relation to time and history. One of her most acclaimed works—created in collaboration with Jochen Gerz in Hamburg—consisted of a twelve-metre-high, lead-wrapped aluminium column. Visitors were encouraged to sign the column as a petition against fascism. When the reachable surface was covered with names, the column was lowered in order to give visitors a clear space for their signatures. After seven years, the column was covered in messages, and completely buried in the ground. The artists wanted to emphasize that a memorial can never have a real function—it is only symbolic—and remind us that only the real actions of humans can fight society’s problems.