• Dan Graham
    Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Antony Gormley
    Together and Apart, 1998

  • Henrik Håkansson
    The Reserve (001), 2009

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Dan Graham
    Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Antony Gormley
    Together and Apart, 1998

  • Henrik Håkansson
    The Reserve (001), 2009

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Dan Graham
    Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Antony Gormley
    Together and Apart, 1998

  • Henrik Håkansson
    The Reserve (001), 2009

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Dan Graham
    Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Antony Gormley
    Together and Apart, 1998

  • Henrik Håkansson
    The Reserve (001), 2009

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

Sissel Tolaas


Sissel Tolaas
(Född/Born 1959, verksam i/works in Berlin)
Terra Maximus, 1989
Glas, järn, löv, betong/Glass, iron, leaves, concrete
680 x 200 x 50 cm 

For English please scroll down

Sissel Tolaas höga glasportal Terra Maximus består av 20 glaslådor i en järnställning. När verket uppfördes till utställningen WANÅS 1989 var glaslådorna fyllda till brädden med torra kvistar och löv. Med åren har löven och kvistarna förmultnat och sjunkit ihop. Det finns en parallell mellan Terra Maximus och Henrik Håkanssons verk på Wanås, The Reserve. När naturen kapslas in lyfts spänningen mellan kaos och ordning, natur och kultur, liv och död fram.

När Tolaas återvände till Wanås år 2012 för att delta i utställningen Återblick arbetade hon återigen med sin skulptur, men på molekylnivå. Genom en speciell teknik återskapade hon lukten av innehållet i glaslådorna på syntetisk väg. I Konsthallen presenterade hon delar av sina omfattande projekt och i ett i övrigt tomt rum fylldes luften av doften från de multnande löven, en upplevelse av naturen med fokus på luktsinnet skapades inne i Konsthallen.

Kan vi lukta en känsla, känna igen ett föremål via doften, eller undersöka en stad med enbart näsan? Tolaas har hittat sitt sätt att förstå vår omgivning. Lukt har varit centralt i hennes arbete sedan början av 1990-talet och hon har byggt upp ett omfattande doftarkiv i sin studio i Berlin. Hon har återskapat doften av svett från män med panikångest, arbetat med dofter från ytterkläder och presenterat Mexiko City som ett doftlandskap med doftprover från publika och privata rum i staden. Tolaas vill arbeta bortom distinktionen att dofter antingen luktar gott eller illa och använder dofterna som en katalysator för att berätta om platsens, föremålets och människans historia och nutid.

>>>

Sissel Tolaas’ tall glass portal Terra Maximus consists of 20 glass cases in an iron frame. When the work was erected in 1989, the glass cases were filled with dry twigs and leaves. Over the years, the leaves and twigs have decayed and broken down. There is a parallel between Terra Maximus and Henrik Håkansson’s work at Wanås, The Reserve. When nature is enclosed, the tension between chaos and order, nature and culture, life and death becomes heightened.

When Tolaas returned to Wanås in 2012 to participate in the exhibition Revisit, she again worked with her sculpture, but on the molecular level. Using a special technique, she synthetically recreated the smell of the contents of the glass drawers. In the Art Gallery, an otherwise empty room was filled with the smell of the decaying leaves, and an experience of nature that focused on the olfactory sense was thereby created.

Can we smell a feeling, recognize an object through its scent, or investigate a city using only our noses? Tolaas has found her own way of understanding our surroundings. Smell has been central to her work since the early 1990s, and she has compiled a comprehensive scent archive in her studio in Berlin. She has recreated the smell of sweat from men with clinical anxiety, worked with smells from coats, and present Mexico City as a scent landscape with samples of smells from private and public places through the city. Tolaas wants to use smells as a catalyst for telling about the past and present of places, objects, and people.