• Dan Graham
    Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Antony Gormley
    Together and Apart, 1998

  • Henrik Håkansson
    The Reserve (001), 2009

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Dan Graham
    Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Antony Gormley
    Together and Apart, 1998

  • Henrik Håkansson
    The Reserve (001), 2009

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Dan Graham
    Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Antony Gormley
    Together and Apart, 1998

  • Henrik Håkansson
    The Reserve (001), 2009

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

  • Dan Graham
    Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

  • Jenny Holzer
    Wanås Wall, 2002

  • Antony Gormley
    Together and Apart, 1998

  • Henrik Håkansson
    The Reserve (001), 2009

  • Sarah Schwartz
    Mother, 1990

William Forsythe


William Forsythe
(Född/Born 1949, verksam i/works in Frankfurt)
Underall, 2017
Blandteknik/Mixed media
Tack till/Thanks to Peab Byggservice AB, Structor Kristianstad AB

For English please scroll down

På Wanås har William Forsythe utgått från ett gammalt hönshus i ett nytt konstverk, eller som han benämner det: ett koreografiskt objekt. Koreografi kan förstås som ett möjligt händelseförlopp; här koreograferar Forsythe inte en kropp utan ett hus och skapar rörelse där vi förväntar oss att det ska vara helt stilla. Om vi kliver in sätter tyngden av besökarnas kroppar huset i rörelse. Eftersom våra kroppar reagerar på och tolkar varje signal från sin omgivning svarar vi fysiskt på det koreografiska objektet. Liksom i så många av Forsythes objekt får vi en erfarenhet av oss själva genom att ha uppmärksammats på rörelse – och själva ha satts i rörelse. Det koreografiska objektets betydelser finns också bortom det vi ser.

At Wanås, William Forsythe has used an old henhouse to create a new artwork, or as he calls it “a choreographic object.” Choreography can be understood as a possible course of action; here, Forsythe does not choreograph a body but a house, creating movement where we expect complete stillness. If we step inside, the weight of the visitors’ bodies set the house in motion. Because our bodies react to, and interpret, every signal from their surroundings, we respond physically to the choreographic object. Like so many of Forsythe’s objects, we gain an experience of ourselves by being aware of movement—and by being set in motion. The meaning of the choreographic object exists beyond what meets the eye.